Idag blev en ovanligt tuff dag. Sotis har nån vecka kvar till sin 3-årsdag och har inte varit i något nämnvärt trubbel hittills. Vi är så glada för att han inte gärna är ute och slåss utan kommer in och morrar i ett fönster när de får besök m.m. En försiktig kille som aldrig vandrar iväg några längre rundor.
Men igÃ¥r kom han inte hem och pjÃ¥llrade som vanligt under kvällen. Jag tror han dök upp först vid 4-tiden imorse (om det var första gÃ¥ngen han var inne, men dÃ¥ joddlade han högt i hallen iallafall). Han lÃ¥g en stund och tvättade sej i sängen efter hemkomst, men det är inget jag reagerar pÃ¥. Visste att det skulle regna och kommer man in blöt tvättar man sig… Maken hade inte märkt nÃ¥got ovanligt vid frukosten och inte jag heller vid mitt morgonkaffe. Sotis kom och Ã¥t som han brukar och strök sig mot mig när jag steg upp. Inte förrän jag kom ut pÃ¥ kontoret och han lÃ¥g i min skrivbordsstol med ”lÃ¥ga energier” sÃ¥g jag hur han sÃ¥g ut i nyllet! Han hade ett sÃ¥r stort som en 50-öring under ögat, med en rispa pÃ¥ övre ögonlocket ocksÃ¥. Veterinären tog in honom pÃ¥ akuttid i och med närheten till ögat (och helgen), men det var förvÃ¥nansvärt oskadat alltihop. Hon kallade det en kross-skada och misstänkte att han ramlat ner nÃ¥nsans ifrÃ¥n ”pÃ¥ ögat” och hunnit blunda. Ögat var helt, käke och tänder utan problem och han verkade inte ha särskilt ont. Möjligen lite pÃ¥verkad av en lätt hjärnskakning. Fick Ã¥ka hem med en salva att smörja med bara (lycka till, den sitter flera minuter!!) och jag passade pÃ¥ att vaccinera honom när jag ändÃ¥ hade honom där, eftersom han inte fÃ¥tt annan medicin som kunde pÃ¥verka vaccinet.
Väl hemma lät jag honom hoppa ur kattburen i öppen bil och gå hem själv, för att se hur han mådde och för att avdramatisera buren lite (han avskyr buren och fick panik flera gånger på vägen till veterinären, var något lugnare eller mer groggy på hemvägen). Han satt en stund inne på piedestalen vid altanfönstret och kikade ut, sen kröp han in under ett skåp i vardagsrumshörnet, där det var lite mörkare. Jag tassade dit med en filt jag vet att han gillar, och han flyttade upp på den. Ett par timmar senare hörde jag honom tvätta sig och piggna till lite. Sen kom han upphoppande till mig i soffan där jag satt och jobbade med bärbara datorn, och jag la en filt i knät som han älskar att trampa på. 2 timmar senare hade vi sovmyst färdigt tack och lov, för då höll jag på att kissa ner mej! Såret var torrt och fint, och han tvättade sig utan att verka påverkad av det heller.
Jag tog med mig bÃ¥da katterna pÃ¥ en kvällsrunda i trädgÃ¥rden. Veterinären tyckte som vanligt att han skulle hÃ¥llas inne ”ett tag” (hon var mest orolig att han skulle försvinna till sÃ¥rlega och vara utan uppsikt tror jag dock), men eftersom jag tycker det stressar i onödan föredrar jag att hÃ¥lla lite koll pÃ¥ allmäntillstÃ¥ndet istället och göra bedömningar om han verkar förvirrad och inte kan ta hand om sig själv. Han var försiktig pÃ¥ rundan, och upptäckte vid busrus mot Greta att han inte var sÃ¥ pigg, och dÃ¥ vilade han och tog det lugnare. Han ville inte gÃ¥ in riktigt när jag och Greta tröttnade, men kom en kvart senare och buffades i soffan innan han la sig i vintermössan i hallen och sov ett par timmar till. Jag smög förbi för en stund sedan och satte en liten klick salva pÃ¥ sÃ¥ret, och den fick som sagt sitta mÃ¥nga minuter, men sÃ¥ret var sÃ¥ torrt och fint innan ändÃ¥, sÃ¥ jag oroar mig inte sÃ¥ mycket. Han blev dock störd och har gÃ¥tt ut en liten runda till. Vanlig kvällsrundetid för honom, sÃ¥ han dyker nog snart upp igen. Förresten, han ligger visst här bakom mig i hallen redan (jag trodde det var Greta som kom hem nyss). Det är en klok kille även om han har lite superman-tendenser ocksÃ¥. Är väl alla nykomna fÃ¥gelholksfÃ¥glar som ställt till det lite för honom.
Direkt när jag klev ur bilen kände jag lugnet och de mysiga energierna, trots glada, stimmiga, välkomnande hundar som mötte oss. Två border collies och en lite mindre och luddigare tjej som gärna utnyttjade att hon var hemskt söt och valpig. Vi fick reda på att det var en isländsk vallhund. Tyvärr var de såna yrväder så de kom aldrig med på bild, trots försök.
Plötsligt kom en skock får promenerandes förbi. I hasorna hade de två bordisar som svepte naturligt och vackert bakom skocken. Jeanette vallade in de 6 fåren i en fålla i en manege och Lena tog in sin första hund.
Hon hade varit med förr och visste vad som väntade. Hon kom virvlande sÃ¥ bearded pälsen yrde och trummade med framtassarna. Efter lite hälsande var det dags att öva balansering, där hunden ska ha skocken mellan sig och herden. De flyttade och bytte position efter hand som hunden själv listade ut vad hon skulle göra och var hon skulle stÃ¥. Hon fick beröm sÃ¥ fort hon placerade sig rätt, annars ignorerades hon. Jag tyckte det var väldigt fascinerande att se när den första uppspeltheten gick över och hunden fick börja tänka mer och mer pÃ¥ hur jobbet skulle skötas. Vi hade tre bearded collies med oss och de var ganska lika i bÃ¥de vilka övningar som kördes och hur hundarna betedde sig. Alla tre skällde ganska mycket och fÃ¥ren funderade pÃ¥ att kontakta skyddsombudet om öronproppar. Fast sÃ¥ coola fÃ¥ren var hade de kunnat köra med radiokÃ¥por med reggaeradio…
När det var Viskas tur fick hon en löplina på sig. Jag tror det berodde på att hon råkade hoppa in till fåren första gången och behöver få lite mer grepp på vad hon ska göra med dom där ulltussarna egentligen. Viska är en blandning av border collie och kelpie. Dom vallar lite annorlunda mot beardisarna och Viska fick träna kommandon för olika placeringar i förhållande till skocken i fållan och herden.
Det kommando hon gillade bäst var Walk in. Då fick hon ju gå närmre fåren! Back up är pisstrist, man riktigt såg hur hon himlade och suckade när det var dags för det. Ligga är ett viktigt moment.
Det var lite problem med kommandot Lay down eftersom hon är mer van vid ligg. Det blev mÃ¥nga upprepningar och lite hjälp med tryck pÃ¥ rumpan av Jeanette som höll i kopplet innan hon lÃ¥g hyfsat ofta pÃ¥ kommandot. SÃ¥ fort hon kom nära fÃ¥ren var det full fokus pÃ¥ dom och energin gick i taket. Hon började lyfta överläppen och fÃ¥ren började ocksÃ¥ jobba med att visa henne att det inte var ok. Hon var för jobbig liksom – boff boff pÃ¥ fÃ¥llan. När hon haft ett nafs och skällutbrott skulle hon ligga lugnt pÃ¥ samma plats innan hon fick fortsätta. Herden bytte inte position förrän Viska klarat att walk in och lay down pÃ¥ rätt ställe vid fÃ¥ren. La hon sej inte framme vid fÃ¥ren inom en rimlig tid fick hon back up och lay down längre bak, vilket hon gjorde lite lättare. Inte lika distraherad av fÃ¥ren – och mer motiverad att fÃ¥ jobba framÃ¥t igen sÃ¥klart. Hon är allt annat än dum.
Efter Viska fick vi se en annan hund som jag inte vet vad det var för ras (tror det kan ha varit en kelpie-variant…), men han skulle lösvalla med samma kommandon som Viska. Han hade vallat längre tid och hade koll pÃ¥ kommandona, men hans brist var att han lyssnade lite för mycket pÃ¥ husse och brydde sej lite för lite om fÃ¥ren – hunden ska ju helst veta innan han fÃ¥r kommandot vad han förväntas göra nu pÃ¥ hur fÃ¥ren beter sig – och de vet dom ju egentligen i generna… Det var iallafall kul att se hur det var tänkt att fungera i hunden.
Andra gången Viska skulle valla hade hon hunnit vila lite och det förra passet bearbetats så hon var med på noterna direkt. Folket hade pratat igenom lite svagheter också och kommandon gavs lugnare och säkrare. Nu hann de träna mer på positionsbyte och balanseringen eftersom hon la sej mer, snabbare där hon skulle. Här körde det ihop sig lite pga den mänskliga faktorn. Så fort matte blev tveksam på away och come by flippade Viska ut ett tag. Men det ordnade upp sig och det var en lycklig och nöjd trio som kom emot oss efter avslutad session.
När alla hundarna vallat 2 gånger var var vi rejält genomfrusna. Fårskocken skulle tillbaka till hagen efter att vi kikat på islänningen en gång till. Samma hundar skulle valla tillbaka dom och jag lyckades knäppa några bilder på naturligt vallande hundar.Lugn, men ändå snabbt och effektivt!
Vi gick med ner och kollade pÃ¥ en rejäl skock fÃ¥r av olika raser i en hage. Nyfikna och kelna sÃ¥ man knappt trodde det var sant! Jag hade enhelt underbar dag bland alla dessa mysiga djur och kommer säkert att följa med fler gÃ¥nger – när detblir lite varmare.
Vill du lära dig hur man lyssnar till djurens budskap?
Känner du en stor kärlek och en stark koppling till djurriket, så har du förmodligen också en känsla för vad de vill förmedla till dig.
Djurkommunikation handlar om att på telepatisk väg kommunicera med djur.
Under denna kurs får du lära dig att slappna av och öppna dig för den ordlösa kommunikationen, ta emot bilder, känslor och tankar från djuren, tolka med hjälp av din intuition och vidareförmedla budskapen till ägaren.
Vi arbetar med meditation, problemlösning och kanalisering både på teoretisk väg och praktisk.
Fascinerande att höra kommentatorernas totala utelämnande av möjligheten att det faktiskt finns en mental kommunikationsväg också. Oj, nu gjorde han nog ett ljud och se på hans kroppspråk, och hej å hå, han har ögonkontakt, och andra förtvivlade försök att hitta en förklaring på detta i deras tycke omöjliga scenario. Jag ser bara energier och mental kommunikation jag, och tycker inte alls det är något omöjligt.
Har inte mental ridning funnits länge nog för att hästvärlden ska ha vaknat? Eller de tror fortfarande att det nog egentligen har med kroppskontakt och hjälpor att göra?
En energibegåvning som vet hur man använder det! Hästarnas Cesar Milan sa hon som tipsade mej om klippet.
Förra veckan upptäckte vi att man inte kunde ha ytterdörren öppen helt obevakat en längre tid. Magnus kom hem frÃ¥n jobbet, klev in och kom ut nästan lika snabbt igen och ropade pÃ¥ mej ute pÃ¥ kontoret. ”Kom fort!!”
Inne i vardagsrummet pÃ¥ golvet satt den här pajsaren och var ganska förvirrad – jag kan bara tänka mej hur den kände när den kom swischande genom hallen, mot ljuset och *dunk* där tog det stopp…
Eftersom det inte är första gÃ¥ngen jag hanterar rovfÃ¥gel vet jag ungefär hur de beter sej i trängda lägen. Det hände att vi fick in dom i Helgolandsfällorna pÃ¥ Ottenby, och de gÃ¥r inte ner i slutboxen, sÃ¥ man fÃ¥r fÃ¥nga dom med händerna. Samma i rovfÃ¥gelfällan pÃ¥ Schäferiängarna. De är ganska lugna om man bara är lugn själv. Flaxar kanske lite, men deras ”naturliga” beteende är att trycka nere i ett hörn med vingarna utslagna. NÃ¥gon gÃ¥ng har jag rÃ¥kat pÃ¥ en som varit riktigt rädd eller ilsken, och dom kan slänga sej över pÃ¥ rygg och hota med klorna, men det var ingen risk med denna, som bara var glad och tacksam att fÃ¥ hjälp ut.
Jag tog handskar pÃ¥ mej och tog händerna försiktigt runt vingarna och ner och greppade tarsen. Det är klorna som kan skada rejält, sÃ¥ dom behöver man ha kontroll pÃ¥. Näbben kan dom hugga och rispa lite med, men det blir inga svÃ¥ra sÃ¥r, sÃ¥ den behöver man inte hÃ¥lla lika mycket koll pÃ¥. Höken hade inte varit inne mer än cirka en timme max, för jag hade varit inne en vända dÃ¥… Jag vet inte om jag rekommenderar att man som ovan hanterar rovfÃ¥gel själv – man hade kunnat öppna altandörren och hoppas pÃ¥ att den hittade ut, men eftersom jag har vana och det innebär mindre stress för fÃ¥gel pÃ¥ detta viset än att man ska smyga och öppna dörrar och fönster och försöka fÃ¥ den Ã¥t rätt hÃ¥ll, sÃ¥ valde jag handmetoden. Jag berättar bara lite knep ifall nÃ¥gon rÃ¥kar i liknande situation och tycker det är värt att prova.
Eftersom det var ett lite ovanligt besök fick maken hämta kameran och föreviga pippin innan jag släppte den. Den var inte skadad, utan flög bara lättad iväg. Fotosessionen var inget den tog skada av heller, den kändes väldigt lugn och fin. Jag tackade för besöket och läste sedan i Djurens språk vilket budskap den hade kommit med.
Sparvhök:
”ut och gör nya bekantskaper. din gÃ¥va är att fÃ¥ utdelning av livet. sparvhöken lärde mej att om man hÃ¥ller sig borta frÃ¥n livet sÃ¥ kan man heller inte vänta sig att livet ska ge en nÃ¥got…”
Den enda skada besöket gjorde var att min Lagerhaus-uggla gick i tusen bitar. Den stod i fönsterkarmen höken flaxade förtvivlat i. Lite ruggigt var det att dan efter sa mitt horoskop i BLT typ ”Idag för du ett ovanligt och oväntat besök, och nÃ¥got du tycker om gÃ¥r sönder”. En dag för sent, men ändÃ¥…. =OD
Kattrapport
Om någon väntar på kattrapport så kommer det en lite sån här också.
Sotis-katten flyttade in direkt och intog sina positioner i huset. Greta var en surpuppa i flera veckor, och precis i början såg vi inte alls särskilt mycket av henne. Efter en snabbkonsultation med min tolk fick jag besked att katthonor är surpuppor med nya flockmedlemmar, det är naturligt och behövs för flockdynamiken och uppfostran. Vi skulle bara slappna av och behandla båda katterna normalt, med kel, kärlek och matstunder som om ingenting konstigt pågick mellan kattfränderna.
Sotis är husses katt sÃ¥ det smäller om det! Visst gillar han mej ocksÃ¥, men när Magnus kommer sÃ¥ kastar han sej över honom! Grabbar liksom… Här sköter han en av sina viktiga arbetsuppgifter som kökssoffekatt.
Imorse var det lite drama på kattfronten. När jag slog morgondrillen vid halv-8 fick jag syn på Möcklös värsting som klättrade ner ur vårt södra päronträd och såg väldigt nöjd ut. Jag anade genast oråd och började leta efter Sotis, som fortfarande inte går särskilt långt från huset, även om han kan vara ute själv och pjållra runt nån timme eller så. Det är kul att jaga fjärilar, klättra i norra päronträdet, bungyjumpa i syrenbusken, och om Greta är ute kan man alltid larva sej med henne! Han älskar även barn, så när syskonbarnen är på besök hos svärmor är han limmad där borta.
NÃ¥väl, ingen Sotis syntes till, pep eller kom när jag ropade. Jag gick en runda i trädgÃ¥rden och började sÃ¥klart vid päronträdet. Greta kom traskande och undrade vad som var pÃ¥ gÃ¥ng, och jag frÃ¥gade henne om hon sett Sotis, men nä, hon hade ingen koll. Ropade uppe vid garaget och gick in en vända till för att kolla ovanliga sovställen med, men ingen katt. Gick ut pÃ¥ altanen för att kolla bortÃ¥t päronträdet igen. DÃ¥ satt Greta där under och tyckte ”Han ÄR ju HÄR!”. Jaja, jag vet ju det, tyckte jag, och gick bort för att se om han satt högt, var ihjälskrämd eller sÃ¥. DÃ¥ höll han pÃ¥ att klättra nerÃ¥t (ca en kvart efter att jag skrämt iväg värstingen alltsÃ¥). Greta sprang upp och mötte honom, men fräste bara Ã¥t honom när hon kände hans rädsla. Jag fick ner katten ur trädet iallafall, och kom pÃ¥ att jag inte skulle dalta en massa – fast som Magnus säger sÃ¥ är han ju en tuffing, sÃ¥ det ska nog mycket till innan man förstör honom med mjäk.
Sedan var vi vid altanen en stund, och det är mycket displayande mellan honom och Greta fortfarande. Här går hon väääldigt nonchalant framför nosen på honom.
Ibland kan man nästa tro att det är en surikat vi fått i huset. Visst är det vissa likheter? Här spanar han efter ett konstigt ljud hos grannen i norr. Där morrade otäcka schäfern på honom häromdan, så han sprang och gömde sej under bilarna, så han vet att hålla koll ditåt.
Surikat frÃ¥n Skansen…
Greta surpuppar inte bara, utan senaste veckan har hon börjat härja lite med Sotis ocksÃ¥. Dom är lika goda kÃ¥lsupare och smyger pÃ¥ varandra, ger varandra tjuvnyp, kan inte lÃ¥ta bli att attackera när tillfälle ges, eller jabba till med en tass om de kommer nära varandra. Enda lugna stunden är när dom sitter i matstationen och käkar bredvid varandra. Lite ovant att se stor grÃ¥ och liten svart – det brukade vara tvärtom… Bilden ovan kunde blivit bra om kameran hade varit liiiite snabbare… Greta smööög pÃ¥ Sotis som satt pÃ¥ platthögen. Jag sÃ¥g att hon skulle hoppa upp och attackera, sÃ¥ jag klickade… men Sotis var redan iväg – ni ser svanstippen… Mobbebilder.
I höst drar jag igång med grupper i djurkommunikation igen. Är du sugen på att delta så hör av dig till respektive kontaktperson. Vill du ordna en egen grupp på din ort så hör du av dig till mig för mer information. Jag håller också inspirationsdagar i djurkommunikation på begäran. Uppsalatrakten är på gång 12 september.
Nytt för i år är Häst & Ryttare i Samspel där jag samarbetar med ridinstruktör Mia Skäryd. Vi kombinerar ridning och djurkommunikation, så välkommen på kurs tillsammans med din häst! www.stallskaryd.nu
Höstens Program:
Kurs i Djurkommunikation
Vill du lära dig hur man lyssnar till djurens budskap?
Känner du en stor kärlek och en stark koppling till djurriket, så har du förmodligen också en känsla för vad de vill förmedla till dig. Djurkommunikation handlar om att på telepatisk väg kommunicera med djur. Under denna kurs får du lära dig grunderna i djurkommunikation både teoretiskt och praktiskt.
Häst och ryttare i samspel – Ridning och djurkommunikation
Vill du ha bättre kontakt med din häst? Känna mer flyt i ridningen? Dansa med din häst?
Hela du inspirerar din häst under ridning. Det betyder att den du är och hur du mÃ¥r pÃ¥verkar din häst. Under kursen kommer vi att koppla ihop den tekniska ridningen, kroppsmedvetenhet och andning med känsla, tankar och attityd för att skapa en inverkan där ridningen liknar dans – ryttaren för och hästen följer. Övningarna i djurkommunikation stärker din kontakt med hästen och visar dig hur ni kan samarbeta pÃ¥ ridbanan. Dina inspiratörer under kursen Mia Skäryd, ridinstruktör och Kia Enbarr, djurtolk, lotsar dig genom ridpass och övningar inom djurkommunikation. Nytorp, ArbrÃ¥
V. 44, två dagar, datum och tider kommer snart
Kostnad: 2 500 kr inkl kost, logi och uppstallning
Antal ekipage: Max 8 st
Anmälan: Mia Skäryd, 070-327 25 62, mia.skaryd@spray.se, www.stallskaryd.se
Helgkurs i Djurkommunikation
Lördag-söndag 11-12 juli 2009
Vill du lära dig hur man lyssnar till djurens budskap?
Känner du en stor kärlek och en stark koppling till djurriket, så har du förmodligen också en känsla för vad de vill förmedla till dig.
Djurkommunikation handlar om att på telepatisk väg kommunicera med djur.
Under denna kurs får du lära dig att slappna av och öppna dig för den ordlösa kommunikationen, ta emot bilder, känslor och tankar från djuren,
tolka med hjälp av din intuition och vidareförmedla budskapen till ägaren.
Vi arbetar med meditation, problemlösning och kanalisering både på teoretisk väg och praktisk.
Plats: Kungsgården
Tid: Kl 9-17 båda dagarna
Kostnad: 1 800 kr inkl lunch
Anm.avgift: 500 kr som ej återbetalas vid avanmälan
Resterande betalas under kurshelgen
Anmälan till:
SILVERMÃ…NE
Kia Enbarr
Kungsgården
073-986 04 93
kiaenbarr@yahoo.se
www.kiasilvermoon.com
Idag var det dags för det oundvikliga. Känsliga läsare varnas – jag terapiskriver för minnet!
Russin har varit lite dålig i magen och halvkracklig med maten senaste veckan, och i fredags, efter en stormnatt med kattlåda inne såg jag att hans mage inte funkade som den brukar. Vi hoppades att det "bara" var en gallsten eller något som spökade lite, men beställde en tid till veterinären till idag. Jag åkte dit för att få med mej de vanliga perfekta blodprovsresultaten och kanske något litet för magen hem. Det blev inte så.
Direkt när veterinären klev in genom dörren gispade hon till, och jag förstod att det var klart. I höstas efter kattungarna hade flyttat var han en tid alldeles svullen i hela kroppen, som vi trodde var mest övervikt. Men han kändes vätskig också, så vi drog ner lite på insulinet för att se om det kanske skulle hjälpa. Då slankade han till sej och fick inga symtom av för lite insulin, så vi har fortsatt med den dosen. Men han smalnade inte över magen, och det var det som var problemet.
Vet-en konstaterade direkt att det måste vara en tumör, kände lite och ställde så mycket diagnos det går att ställa utan att öppna och titta. Hon lät mej känna och förstå vad som inte skulle vara där, och började prata om eventuella behandlingar. Jag har trivts så bra med den här veterinären, som förstår precis hur mycket djuren betyder. Hon har behandlat Russin ett par år, och jag ber alltid att få henne nu när dom är flera på kliniken. Han hade förutom diarré de senaste dagarna (i fredags var det bara konstigt ljust) även haft lite problem att peta i sej sin mat, halvdåligt med matlusten, men inte matvägran. Russin är en matglad kille, så då håller man lite extra koll på honom. Han har haft problem att tugga ordentligt – börjar ju vara en tannalös gammal gubbe, så hon kikade lite i munnen på honom också, och konstaterade att han både har tandsten och var lite infekterad.
Vi kunde få antibiotika och annan "konstgjord andning" och ta hem honom ett tag till, eftersom han fortfarande var glad och pigg, och någon magmedicin, som kanske skulle hjälpa maggen, men det var osäkert eftersom det troligen var tumören som orsakade bevären i tarmarna. Jag kände hela tiden att hon säger så för att vi behöver höra att vi kan få mer tid, och hade jag kunnat hade jag lyft upp honom och sprungit därifrån långt långt bort. Istället ringde jag på Magnus, som hade kört förbi utanför en stund innan, så jag visste han var ganska nära. Han kom direkt, och vi tog farväl av vår älskade Russin-katt. Allt var så lugnt och stilla och förståndigt, och jag är glad att jag verkligen klarade av att fatta beslutet att låta honom gå nu, när han fortfarande var ganska pigg. Det hade bara varit för min egen skull jag hade tagit hem honom igen – han var klar! Och jag har fått så många genrep på detta de senaste månaderna att jag ju visste att det skulle komma snart. Jag är glad att han inte fick bli jättesjuk och lida en massa!
Bilden tog jag när han fått sin första lugnande spruta och satt i vintersolen i fönstret. Vad sjutton gick han och satte sej i fönstret för (det gjorde han redan innan han fick det lugnande)? I vanliga fall vill han bara hoppa ner och nosa runt och vara stirrig hos veterinären! Och han har inte suttit i fönster hemma på över ett år, sedan hans syn försvunnit nästan helt. Han var så fin där han satt i motljuset. När han började dåsa till och hinnorna började synas i ögonen lyfta jag försiktigt över honom på mattan på behandlingsbordet som Karin kommit in med för att han skulle ha det skönt sista stunden. Jag bröt ihop över honom och kramade honom hårt hårt. Han la sitt huvud på min hand och bara vilade. Magnus stod bakom och var varm och trygg, la handen på min rygg precis när jag behövde det. När jag sagt till honom att han var en duktig påg och att jag älskar honom över allt annat kunde jag lösgöra mej och klappa till pälsen på honom. Veterinären kom tillbaka och gav honom andra dosen så han blev helt nersövd och jag strök och strök på min mjälliga lilla katt, som funnits hos mej i nästan 15 år. Sista dosen fick han rakt i hjärtat och direkt hon stack in nålen och tryckte till kände jag att han var borta, och såg hur det slocknade i ögonen på honom. Han var bara borta. Han fanns inte där längre.
En assistent kom in med en låda hon hade förberett till honom, så vi kunde ta med honom hem. Den var ganska liten, och hon var orolig att den kanske var för liten. Undrade om hon skulle hämta en större. Men den var ungefär samma storlek som "gröna lådan" som han klämmer ner sej i för eftermiddagssömnen, där han brukar ligga när han ska ha sitt kvällsinsulin, så vi sa att det gick så bra så. Även om han inte var där längre kändes det fruktansvärt att stänga igen lådan om honom och bära ut honom i bilen. Jag är glad att jag tog mej tiden att sanera kattburen efter kiss-och-bajsolyckan som varit på ditvägen innan jag gick in, trots att vi då kom ett par minuter för sent, för det hade inte varit roligt att behöva ta tag i nu i efterhand när allt började sjunka in. Det var för övrigt första gången jag lyckats vara så förutseende att jag hade med både torkyrulle, rengöringsmedel och byte av tidningar, och inte hade vanliga filten i buren. Senaste åren har Russin alltid gjort ifrån sej i buren när vi farit iväg, av stressen. Jag lärde mej till sist!
Men vad hände egentligen?? Jag skulle ju bara på lite checkup!! Och kom hem utan balluuba…
Greta tog farväl innan vi for – vad dom vet! Hon stod på baktassarna och sniffade på honom genom burgallret. När jag kom hem med lådan med hans kropp ställde jag ner den så hon fick snusa på honom. En snabb undersökning, men hon förstod ju att han inte var där, så hon gick igen. Jag lyfte upp honom och kammade bort allt mjäll jag såg, tvättade av hans tassar lite försiktigt och svepte in honom i den lila filten och la tillbaka honom i lådan. Det var mest för min egen skull, det kändes bra att pyssla om honom en sista gång. Sedan fick jag vänta ett par timmar på att Magnus skulle sluta jobbet. Han kom hem lite tidigare, och i solnedgången grävde vi ner Russin på råttrundan, där han kunde sitta i timmar och bara mysa.
Farväl min vän – vi ses igen! Tack för alla underbara stunder och år vi fått tillsammans!
Som ni märker uppdaterar jag inte den här bloggen så ofta. Jag kanske lägger in mina kattinlägg här senare, hur det gick med bebisar o.d., men det har ingen hög prio. Jag samlar allt i min vanliga blogg istället. Detta ville jag gärna lägga in här direkt iallafall, eftersom Russin-katten är min logga och den jag har att tacka för allt mitt djurprat. Han fick ett långt och lyckligt liv, trots 7,5 år med diabetes. Och det var inte den som tog honom ifrån oss till slut.
